See you sooner than later

Nu var det dags. Har städat ut dammråttor under sängen som va så stora att jag förstår varför Bapt har slutat attackera vårat rum, hon kunde ha fått astma. Med förkylning och en halvklar uppsats bär det av hemåt kl 19.15 ikväll. Tåg hela natten, en dag i Delhi på AMX Inn lär det bli och sen flyga iväg kl 01.40 den 22dec. Får hålla tummarna för att det regn och dimma som är i Delhi inte försenar oss eller den snöstorm som verkar härja där hemma. Hoppas på lugn, stillaliggande vit snö när jag kommer inget blåsande och stormande. Ni som läser detta kan väl fixa detta så jag slipper lida. I övrigt har vi stressat in i det sista men nu är det inte mycket mer jag kan göra här så natti natti Banaras.

Ett sorgligt farval av Karundi i dubbel bemärkelse

Igår åkte vi ut till byn Karundi en sista gång där vi har gjort våran fältstudie bland tio modiga kvinnor som har orkat berätta om sina liv för oss. Ingen av dem har haft det direkt lätt pga av sitt kast och den fattigdom de har levt i under sin uppväxt. De tillhör alla en grupp som kallas Mahila Mandala där de har olika lektioner i läsning och skrivning, sina rättigheter som kvinna samt ur kast synpunkt. Det kändes sorgligt att lämna dessa kvinnor som har hjälpt oss mycket genom sina erfarenheter. Dagen fortsatte dock i en större sorg då gruppen skulle gå gemensamt och besöka en kvinna som är i gruppen vars 8-åriga son dog i söndags. Så vi gick med för att dela hennes sorg som uppenbarligen var mycket stor. Pojken hade dött av problem med njurarna men som så ofta här verkar det som att de inte vet exakt vad som var fel. De har inte tillräckligt med pengar för att åka till sjukhuset och får lita på den vård de kan få. I varje intervju har nästa alla berättat om att deras mor har förlorat några barn eller så har det själva förlorat ett eller två barn utan förklaring. Naural death säger det men innebär snarare att de inte vet orsaken, kan ju gissas att det handlar om undernäring i kombination med en sjukdom som hemma inte anses som farlig. Barndödligheten i Indien är ett problem kan väl fastställas bara genom att prata med ett fåtal kvinnor. Så med tunghet i våra hjärtan lämnade vi Karundi.

Och i väg åkte de

Nu har ett tårdrypande farväl skett i Banaras idag. Större delar av gruppen har gett sig av söder ut för att sola och bad. Kvar i kylan är jag, Lousie, Pia och Linda (och Edmund men han är i Nepal för tillfället) så det känns lite tomt nu. Om fem dagar är det dags för oss att gå igenom samma procedur. Helt otroligt hur snabbt tiden har gått.

Å nu va det Lucia igen

Idag tog vi oss tiden i dessa bråda dagar för de andra som åker söderut idag att åka till Ashish skola för de oberörbara barnen, eller det är väl Omjiis skola men Ashish jobbar där. Vi hade sen tidigare planerat att köpa skor och varma tröjor till barnen nu när det blivit kallt och vi tänkte passa på att göra ett litet uppträdande för dem. Så det vara bara att hoppa sin vita skrud igen och skrida fram som ett helgon. De utvalda låtarna för barnen blev Natten går tunga fjät, Norrländksa Staffan och sist Midnatt råder. Inte vet jag vad de tyckte om framträdandet men skorna och tröjorna gjorde succé. Det va dock lite missöden med storlekarna så de minsta barnen får vänta några dagar till så vi kan skaffa ännu mindre skor till dem. Det är inte de mest välgödda barnen och inte deras fötter heller om man säger så. Mysigt va det i alla fall och man kände att man gjorde nåt bra denna glädjes tid.

Staffan red till Hindustan men hamnade fel i Pakistan

13 december var det dags för den svenska traditionen att träda fram på de indiska ghaterna. Iklädda vår vita skrud sjöng vi ett långt program runt om i Asi med start utanför Ganga Mahal vidare ner på ghaten upp längs Asi-road med stop utanför Haifa innan vi hoppade in i rickshaws för att åka till Omjii och lussa. Kvällen avslutades med glögg och pepparkakor som Gudmors Mia hade med sig för flera veckor sedan.
Detta tåg väckte självklart uppståndelse och media var där. Dagen efter får vi läsa en hel del intressanta citat av Emilia som jag har svårt att tro att hon har uttalat som: Vi tror alla på Lucias återkomst (de har nog blandat ihop Lucia och Jesus) eller att Indien skulle ha den bästa tygmarknaden i världen. De fick med det mesta i denna artikel. Vi hade även kommit på ett mycket roligt skämt tyckte vi då vi sjöng om Hindustan och Pakistan i en av Staffans visorna. Mest för att se om folk reagerade detta ledde till en rubrik som menade att svenskarna sjöng för fred mellan Indien och Pakistan. Ja då har man gjort sin del för världsfreden då.

Vardag i Banaras en vecka innan hemfärd

Dagarna rullar på med dess vardag. Så här mot slutet är det en hel del som ska göras och alla vill träffa en. Ikväll exempelvis blir det bröllopsparad för att senare ta sig vidare till en födelsedagsfest. Annars rullar dagarna på med intervjuer varje dag med otroligt starka kvinnor som berättar om sina liv. Det berättas om både lyckliga och mindre lyckliga stunder som sätter ens känslor i spel. Här under ser ni Shanti med kvinnorna i sitt hushåll plus barnbarn. Trots en hård start i livet har hon lyckats bygga upp ett hem och framgångsrika söner. Bara en så enkel sak som att inte ta emot hemgift för sina söners fruar är stort och har med hennes erfarenheter från hennes första äktenskap som hennes far var tvungen att betala henne ur vid 15års ålder. För oavsett varför äktenskapet inte fungerar så var det alltid kvinnans fel och därmed måste hon betala för att komma ur äktenskapet. I en familj där de tjänar ca 3rps per dag är 53rps mycket pengar för att lösa ut en dotter. Som tur var ansåg Shantis far att hon inte skulle behöva leva i ett äktenskap där hon blev behandlad illa på det sätt hon blev i sin första makes familj. Liknande historier har alla kvinnor som vi pratar med berättat och det är lätt hänt att man blir lite tårögd.

Lyckligare stunder är när vi hänger med den nya lilla valpen på Ashish café, Tiki (eller som vi kallar honom: Bullen). Bullen är väldigt liten och sött dock väldigt lusig vilket ledde till att igår va han tvungen att ta ett bad för att bli av med de värsta lösen. Vi har nämligen inte hittat något lusmedel än med vi tänkte att vi åtminstone kunde skölja ur de levande. Bullen tyckte dock inte att detta var så kul och skrek hysteriskt under hela proceduren. Till slut var det dock över och sen fick man ligga inlindad i en varm handduk i famnen på en svensk och sova i flera timmar. Bullen var därmed igår den mest bortskämda hunden i Indien.

Apinvasion

Nu har de kommit på riktigt på alla ställen och i alla former. Nu är det nämligen inte bara de vanliga aporna utan de stora aporna har kommit också. De stora aporna är som halva människor i storleken de har mycket längre svans och svarta ansikten. De är de farliga aporna (inte de som är på bilderna) när dessa apor kommer bli de vanliga aporna jätterädda och freakar ur. Här om morgonen när jag vakna och skulle gå på toaletten satt det tre sådana apor på vårt tak och några runt omkring. Tror det är därför vi inte har haft så många apor tidigare på vårat tak det är de farliga apornas territorium.

I alla fall nu sitter jag på Ashish Cafe och jag måste sitta inne för att de vanliga aporna(se bild) lever rövare på taket utanför och mitt i min frukost här kom det även in en apa och stirrade på mig. Svenska, ovan och skraj för apor ropade jag mesigt på Ashish som fick komma och jag ut den. De kan vara rätt så obehagliga de där små liven samt deras tänder ser så där goa ut. Dessutom har jag fått för mig att apbett måste vara en garanterad väg till rabies. Vet inte om det är sant men det känns så när de stirrar obehagligt på en.

Vi hör klockorna ringa

Igår va vi på bröllop, rikshaw-chaffören Vijay skulle gifta sig eller gifte sig snarare. Paret var väl så lyckliga de kunde vara denna stora dag då det bara har träffats en gång tidigare. Men det blir nog bra i slut ändan även om det inte är för mig kan jag säga. Men TII - this is India. Det va i alla fall väldigt trevligt dock lite kyligt. Det inleddes med att vi satt i familjens bakgård i nån timme och fick massa sött att äta. Sen bara det av till tältet där paret fick sitta på scenen och ta emot välsignelser och presenter från alla.

I tältet passade killarna på att dansa loss. Fjottan fick mycket imponerande blickar på sig och sina moves. Nico däremot som dagligen får höra att han ser ut som en Indier såg mest ut som en indier som inte kan dansa. Kul va det i alla fall! Efter dansen blev det middag vid huset igen som nog var god men min mage är inte riktigt med i matchen så att jag åt mest ris med mangochutney vilket i och för sig var väldigt gott.

Slappa dagar vid poolen!

I söndags var det slappa dagar vid poolen. Och som ni ser behöver man inte vara brun bara för att man har varit i Indien i en evighet. Detta är en varning på att jag kommer vara blek när jag kommer hem. Man är lixom inte ut i solen direkt särskilt ofta och är man det har man helt täckande kläder på sig. Utom vid dessa tillfällen på hotelet på andra sidan stan. Denna dag fick jag i alla fall min trevliga födelsedags present som va en massage, ansiktbehandling och huvudmassage. Mycket trevligt så tack för det!

Dagen inleddes med Hindi plugg då det ska vara prov i helgen

Vi får veta om Cickans malaria. Mycket underhållande.

Sen va det mest latjolajbban

Kalas kalas

Här om veckan var jag och Madhvi iväg på föddelsedagskalas hos dansösen Mantha mycket trevligt. Alltid lika roligt att bli i tryckt massa god mat och i detta fall en väldigt god tårta för det brukar det inte vara här i Indialand. Det roliga här är att man börjar med tårta och smälla alla ballonger och då menar jag alla ballonger och sne efter det får man middagen. Det är i alla fall en väldigt trevlig stämning i denna familj med mesta dels kvinnor.

Födelsedags barnet är hon med grön sjal