Bapt

Nu när jag sitter här och studerar med öppen dörr för att släppa in lite värme i detta kylskåp kan jag inte låta bli att berätta om Bapt. Detta innebär ju även att jag slipper ägna mig åt Bourdieu vilket jag egentligen borde men är betydligt mycket tråkigare.

Bapt är våran huskatt. Jag vet inte om ni minns det men när vi flyttade in hade ju Pia vissa problem med Bapts mor som vägrade släppa in henne på toaletten, mycket underhållande by the way. Bapt mor är i alla fall försvunnen troligtvis död så nu springer Bapt runt här själv med en hemlig agenda. Eller den är inte så hemlig längre utan består i princip av att han ska ta sig in i vårat rum om det sista han gör, in under sängen och ner i den blåa hinken.

Ja, detta ägnar sig det lilla livet åt dagligen under tiden jag sitter vid mitt skrivbord. Jag ser då rakt ut igenom våran dörr från min placering varav jag ser Bapt springa rakt över från trappen till hörnet mittemot till en början. Därefter kör han en spurt över golvet i riktning mot våran dörr. Väl framme av någon anledning stannar han vi våra skor i panik-smyg-ställning där han stirrar paniskt på mig som hojtar till honom att gå ut. Under dessa stilla stående sekundrar flackar hans blick mellan den blå hinken och utgången. Det slutliga beslutet brukar bli ytterligare panikspringande ut ner för trappen. Detta kan ske flera gånger om dagen men framför allt på eftermiddagen.

Vad denna fetish för den blåa hinken är vet jag inte men den verkar vara ett återkommande objekt i hans drömmar. Antagligen efter att jag och Pia råkade låsa in Bapt i vårat rum ett antal timmar varav han kissade i ena hörnet och spydde i sängen för att sedan gömma sig i den blå hinken. Stackars Bapt, det är inte lätt att vara en skraj liten katt i Indien med en förkärlek för blåa hinkar.

Nu va det dags igen

Malaria!

Nu har en person i Indiengruppen -09 insjuknat i malaria eller det gjorde han väl för länge sen men nu är det fastställt. Åter igen är det inte utvecklad malaria utan bara parasiterna som äcklar sig i blodet innan de sedan utvecklas till fulländad sjukdom. Det kan vi väl tacka gudarna för att det bara är parasiter och inget mer.

Till detta kan tilläggas att svenska vaccinationscentraler tycker att det är onödigt eller snarare inte nödvändigt att äta malariaprofylax när vi är här. En del av oss har inte ens fått utskrivet för hela våran vistelse här. Inte för att det verkar hjälpa då årets malariaoffer tog sin profylax som han skulle, inget är säkert i denna värld.

Tydligen ska det bara ske 4 fall malaria om året här i Banaras. Lyllos Indierna nu då ett av dessa fall hände en västerläning vi har i alla fall råd med medicinen och kan bli friska igen. Så en malariamsittad i Indiengruppen en mindre smittad indier, det är i alla fall positivt.

Jasmine!

Nu har tvätteribebisen kommit. Vi såg nog att det va ett barn på väg när vi kom och nu är det här. 15 dagar gammalt med en stolt moder visas Jasmine upp. Även om hon va lite missnöjd med blixten i sitt ansikte.

"VECKANS PRASAD"

Betyg: 84/12 = 7

Nico: Smakar bränt. 7

Pia: Smakar karamellisera socker och kokos. Kokos är aldrig fel. 9

Emilia: Ganska äcklig ändå. 5

Jennie: Typisk mandelmassekonsistens. 5

Katarina: Den va god. 10

Louise: Konsistensmässigt va det inget fel på den, kristalliserat socker. Hade inte särskilt mycket smak. 6

Dan: Lite äcklig. 5

Fredrik: Bra konsistens. 5

Kristoffer: Bränd mjölk. 6

Paula: 9

Madhvi: Godare än förra veckan. 10

Lina: knäckig mandelmassa. God. 7

Pia såg i alla fall nöjd ut. I övrigt va dagens engagemanget si så där. Paula va dock sugen hon med.

Föddelsedags maraton

Sedan förra onsdagen har tre stycken av oss i Indiengruppen 09 fyllt år. Vilket har lett till en hel del kalasande. Först va det Edmund, sen jag och igår Katarina. I lördags firade jag och Edmund med middag och plågsamma lekar för resten av gruppen. Det hela inleddes dock med en middag av världsklass tillagad av mig själv och några till. Det va ganska trevligt att laga mat igen vilket jag inte har gjort på länge. Tror att detta va tredje gången på tre månader som detta skedde. I paket utdelningen fick jag ett presentkort på massage, ansiktsbehandling och ångbad på hotelet valfri dag, nice. Ytterligare en hel del sjalar, hårband och täcke som värmer gott om natten nu när kylan har krupit på oss. Allt som allt ett väldans massa kalasande har det varit den senaste vecka och nästa vecka sätter Bröllopandet igång (ingen av oss dock) men ändå dags att klä upp sig i sin party-punjabi och ge sig ut i natten.

Pia förgyller kalaset med sin otroligt roliga humor.

Äppelpaj till dessert; se hur de suktar all redan...

Och självklart lite skönsång, Fredrik hade till och med hoppat i sin indiska högtidsdräkt dagen till ära.

Överste Hathi på besök!

I morse på väg till frukosten kom denna lilla parvel gående, för lite är den. Det saknas en hel del kilon och meter innan denne är vuxen. Tänk då att den Indiska elefanten är betydligt mindre än den Afrikanska, Hur stor är inte den då?

Äntligen!

Är min kamera återställd till dess rätta tillstånd. Det tog sin lilla tid, lämnades in den 21 okt och hämtades ut den 18 nov. Nu har den slappat nog. Det intressanta var att när jag lämna in den sa det att detta kommer ta lång tid ca 7-8 dagar, ok, tänkte jag. Det kan jag leva med. Efter två veckor började jag undra när de skulle ringa och bad Ashish ringa dem, utan svar dock. Då åkte han dit och fick svaret: Vi va inte säkra på om hon ville ha den lagad (?) Då skulle man tydligen göra en delbetalning vilket de inte nämnde ett ord av när jag va där första gången. Vi frågade även varför de inte hade ringt och de va för att de litade in på att Ashish nr stämde. Att testa vore ju jobbigt. Så jag vet inte va de trodde att min kamera gjorde hos dem, va på semester?!

Nu är den i alla fall klar och nu ska jag vårda den så att den aldrig behöver återvända till dessa hemska människor. Konstigt nog bad de mig inte att fylla i utvärderingen av servicen.

Sedan har även klant-Lina stavat fel på Madhvis namn oxå, stackars Madhvi. Jag blev själv inte så glad när de på sjukhuset stavade Lina = Leena. Förlåt Madhvi. (hoppas bara att det blev rätt nu?!)

Här är även den första bilden med den nya kameran för detta va ju tvunget att firas med en macka och cheese cake på Open hand...hehhe

Kom och titta vad vi hitta i Pias axel

Denna lilla klump kom till slut ut ur Pias axel idag efter att vi hade väntat i tre timmar. Själv fick jag åtminstone se lite på TV medan hon åkte in på operation. 5 min Glamour och 20min Seventh Heaven och dagen var gjord. By the way, här är den!

REGN I 2 DAGAR!!!

Nu har det regnat två dagar, i november, i Indien. Detta är helt galet. Indierna vet inte vad som sker och inte vi heller. Förra året fick vi se regn en gång och det va i Agra då en sista pust av monsunen kom. I år va monsunen sen och knapp vilket tydligen har resulterat i november regn. Då fick vi vår höst ändå även om det är som svenskt sommarregn. Segt är det i alla fall för man tror att det ska bli rent och fint när regnet kommer men det verkar bara bli värre. Kissgränden har svämmat så man vet inte om det är kiss eller vatten man sätter fötterna i. Sen verkar det som att vatten är jobbigt och som lösning läger de kobajs på det hela vilket gör att gatan är täckt av en geggig bajs sörja. Mycket trevligt. Slutsatsen är att hålla sig inne till detta blåser över inlindade i en filt.

VECKANS PRASAD

Betyg: 2,61

Louise: Avskyvärd konsistens, blöt och slaskig som en disktrasa men torr när man har den i munnen. 3

Nico: Slemmigaste jag har ätit. 1

Dan: Den har saggat mina byxor. 4

Emilia: Den är vidrig. 2

Kristoffer: Det va som att äta en sur gammal fisk med kokossmak. 3

Fredrik: Det va en av de äckligaste jag har ätit, konsistens mässigt. Smaken va ok men söt. 3

Pia: Den är så jävla torr och blöt. Som en brödbit doppad i surmjölk och socker. 2

Lina: Ok men lite för stor för kvällen och en aningen sliskig. 4

Madvi: Så jävla sliskigt. 1

Katarina: Illamående framkallande. 1 (Katarina spydde)

Jennie: Det värsta var slemmet som droppade i handen samtidigt som man stoppa den i munnen men med reservation om det skulle finnas en äckligare prasad får denna en 2.

Paula: Det va absolut den värsta. Trodde inte det kunde vara så hemskt att äta Prasad, jag mådde verkligen illa. 0

November November, det går segt men alldeles för fort

Dagarna har rullat på denna vecka utan framgång i uppsatsen. Måste ta tag i detta men det går segt då jag inte hittar den litteratur som behövs och skrivandet på engelska gör mig ännu mer omotiverad. Ikväll ska jag och Pia dock åka till Karundi, byn där vi ska göra våran studie för att säga hej och visa vår tacksamhet för att få göra våran studie där. Det lär bli mycket chai och prasad-ätande ikväll alltså.

Här om kvällen var vi på bio i värsta lyxiga köpcentrumet. Filmen var hindi variationen av Aladin, riktigt bra faktiskt. Väldigt mycket hindi men då man vet historien rullar det på ganska bra. Anden som även hete Genius hade grymma moves i alla dans och sångscener. Som vi förstod det var det en bra film då indierna vi hade med oss skrattade högt, Ashish och Vhije. Alltså första biobesöket i år. Det finns några fler på listan men får se om jag orkar med dessa. Filmerna är ju runt 3-2,5 h vilket gör att på slutet är man lite mörbultad.

Ytterligare en rolig del i våran vardag var barnkalas i onsdagskväll på våran favorit restaurang, Shiva resturant, där kan man få dne bästa indiska maten. Ägarens dotter fyllde i alla fall ett år och det var ett väldans tjohej. Tårta, mat, barn, ballonger, stolta farföräldrar och massor av gäster höjde temperaturen i lokalen. Väldigt roligt och speciellt, ett seriöst kalas var det i alla fall till denna ett åring som syns på bilden nedan med farmor och farfar. Ja, man blir presenterad för hela släkten vid dessa tillfällen. Hoppas att nallebjörnen och bollen vi köpte passade.

Dessa barn som finns men ändå inte finns

Jag har återigen varit tillbaka på den skola för oberörbara som Omjii är inblandad i och Ashish är lärare på när han har tid utöver guida oss och ta hand om sitt café. Här har i alla fall barn som tillhör de oberörbara, de lägsta kasten, möjlighet att gå i skolan och lära sig läsa och räkna. För de minsta barnen är det mer en plats att vara på om föräldrarna inte har möjlighet att ta med sig dem till sitt jobb. Så här finns barn från 3års ålder till 12. Det är både roligt och tråkigt att vara tillbaka. En del av barnen är kvar som Reema i den rosa klänningen och några till. Många av barnen har börjat en annan skola, en mer ”riktigt” skola med mer möjligheter och en del har bara slutat eller försvunnit. Som en flicka föra året som verkligen gillade att gå i skolan och var riktigt duktig. Hon har dock fyllt tolv och därmed plockats ur skolan för bättre syften. Vad det innebär vet jag inte helt säkert men troligtvis hjälpa till hemma, skaffa jobb eller giftas bort. Flickor och deras utbildning är inte det som satsas på i första hand bland de fattiga tyvärr. Det går ju inte att inte tycka om dessa små liv som trots livets orättvisor skrattar och kryper närmre och närmre för att till slut våga vidröra en. För det är där av att de kallas de oberörbara. De som ser sig förmer och har ett högre kast än dessa tar avstånd från dessa lågkastiga genom att inte alls vidröra dem. En distans som visar hur långt under de är många andra i samhället.

Bakom scenen

Madvis danslärare och hennes grupp skulle på kvällen på Dev Dewali ha en dansshow/skådespel. Föreställningen blev lite sen, ca 2 timmar och under den tiden fick jag, Mia och Madvi hänga med skådespelarna i logen. Det är ju då några av Banaras bästa dansare så det kändes lite häftigt men även otroligt roligt i och med den stämning som var inne i det rummet med folk som skojade och tjoade innan de gick på scenen. Väl på scenen var det historien om hur Ganga kom till jorden vilket är en av de få berättelser som jag kan bäst efter min uppsats förra året. Föreställningen hade dock en intressant twist där den blev samhällskritisk. Hur samhället förfaller och Ganga våndas och bara blir smutsigare och smutsigare utan att nån bryr sig. Mycket intensivt och spännande show. (minus för strålkastarna som gjorde att bilderna blev så där)

Dev/Deep Diwali

Det är alltid svårt att uppfattat vad denna festival heter. En del säger dev en del säger deep. I måndags var det i varje fall sista dagen på Kartic månaden och det firades i ljusets tecken. Ghaterna var fulla av ljus torts skriverier om att det kanske inte skulle bli några ljus i år. Tydligen sker detta varje år då staten behöver ta avstånd från det hela om något händer, vilket det inte gjorde denna gång. En av de mysigaste festivalerna dock en aningen tyst detta åt då inga smällare var tillåtna. Vet inte om det var skönt eller inte...

"Det är en risk man får ta"

Denna morgon har det varit båttur igen för att visa morgonlivet i Banaras för Mia. Under denna resa fick vi erbjudandet att betala 100rps för att se en man hoppa från ett av de vattentorn som finns längs floden. Ganges som nu står ganska lågt gör att detta hopp känns väldigt riskabelt. Men som vi fick förklarat att dö vid detta hopp är en risk man får ta....

Bild av Gudinnan Ganga på ett av vattentornen

Och här kom November

Jag blir uppenbarligen bara sämre och sämre på att blogga dessutom är det november. Tiden går fort när man har roligt. Detta innebär att jag nu har varit här halva tiden och uppsatsen är i sin ynka form. De senaste dagarna har varit en blandning.

I torsdags landade min Gudmor Mia och kommer stanna en stund. Vid detta tillfälle fick jag se att Banaras ytterst lilla flygplats, som en korvkiosk. Fredagen firade jag då med att vara lite matförgiftad dock bara en 3xspy+sova= frisk. Alltså ingen sjukhus vistelse som våran kära Jennie dock har lyckats få till i veckan. Två dagar med dropp och platt-TV, inte helt fel kan man tro men då läkarna vägrar skriva ut en för att tjäna mer pengar blir det lite tröttsamt.

Magen min klarade sig bättre men var dock lite klen även lördag då det var kalas på vårat boende med övriga medlemmar. Varje nationalitet skulle laga en inhemskrätt och vad är inte mer svenskt än Raggmunk med lingonsylt? Till min förvåning hade ytterst få av våra svenska vänner här ens ätit det. Vad serveras i skolorna nu förtiden egentligen? Raggisarna gjorde dock succé eller så mycket succé mat med sylt kan göra. Trevlig middag trots de olika lägren som bildades svensklägret vs franklägret, otur för dem som varken prata svenska eller franska.

Söndag blev en softis dag på hotell med sol, bad och läsning av svenska tidningar. Kvällen slutade som den borde med ett SM-guld. Slutet gott, allting gott!